Jag började skriva. Jättemycket. Om kärlek och om dig och mig och om de mest irrelevanta saker. Jag kanske aldrig blir författare eller illustratör eller något roligt alls men när jag skrev inatt så grät jag som efter att jag sett en riktigt sorlig film. Förutom att jag själv gjort filmen.

"...Nu låg de ner. Snön hade slutat smälta mot hans kropp och varenda hårstrå var täckt av isbitar. Blodet  i hennes säng hade börjat koagulera och deras minnen började lösas upp i den stora dimman som är kollektivets samlade historier. Det som var så fruktansvärt ironiskt med att de älskade varandra, med att de hatade varandra, med att de fjättrat fast varandra mot en vägg och att de avslutat varandras liv, det var att deras sista tankar gick till varandra. Han tänkte på en gång när de suttit på en bänk på ett litet torg och solen börjat gå ner och hon tog hans hand. Det var kanske det närmsta han kommit med att se den lilla linjen som var hans kärlek, men nu såg han den klart. Nu var den det enda han såg. Hon tänkte på en morgon när hon väntat på honom utanför hans jobb och han hade kommit, så trött och så vacker. Han tog hennes hand.

Kanske är livet lika orättvist som cancer, kanske är tomheten lika tom som ett avstängt kylskåp. Vår existens är så liten, vi är så ensamma, vi är dumma, små, meningslösa.

Eller så håller de hand in i evigheten."